Folk trodde att jag skulle bli tuff. Det trodde jag med. Sen kom flygresor.se och släppte nån himla kattreklam, och så var den kall-och-ballkarriären över direkt.

Ni fattar. Jag tycker att allt är gulligt, allt är fint, så där så att det nästan gör ont i kroppen. Som bröllopsfotograf jobbar jag alltså emellanåt mot en immande sökare. Men man har lärt sig hantera det rätt bra med åren.

Jag är själv verkligen ingen linslus. Jag förstår väldigt väl känslan av ”Oj, vad stor kamera. Panik.”

Det är också därför det är så viktigt för mig hur ni känner er när vi fotograferar. Vi vill inte stressa fram ett leende eller göra porträtten till något ni behöver prestera i.

Skolfoto-trauma, nån fler än jag? Hehe.

Vi avsätter hellre lite mer tid. Pratar, hjälper er att hitta rätt och låter er landa i det. Ni behöver inte veta vad ni ska göra med händerna. Det hjälps vi åt med.

Min förhoppning är att ni efteråt ska känna att vi var som gäster som råkade ha kameror med oss. Att ni kunde vara er själva, även när vi ställde upp er för ett porträtt.

För mig är det en stor sak att få ert förtroende, och precis som Douglas skriver har jag en stark kristen tro jag lutar mig mot i allt jag tar mig för. Något jag bär varje dag med stolthet.

Jag tar er tillit till vårt arbete på allra högsta allvar och ser så fram emot att höra från er!

Och att få göra det jag gör tillsammans med min man är något jag är väldigt tacksam för.